Cilija

Idag när jag var påväg hem med tunnelbanan kom det fram en liten gubbe till mig och läste en dikt för mig. Den handlade om en ledsen människa som brukade stå vid Klarabergsgatan och kedjeröka. När den lilla gubben var klar ojade han sig lite, vände på klacken och gick sakta bort från mig. Hur fint är inte det? Jag kan tycka det är hur fint som helst!

När jag sen gick av tillsammans med resten av tåget vid ändstationen såg jag den lilla gubben ensam sitta kvar på vagnen. Aldrig har jag sett någon så ensam innan, såg framför mig hur han levt hela sitt liv och för var år förlorat någon han hållit kärt. Det gjorde lite ont i mitt hjärta då.

Hej då.