"Getting angry dosen't solve the anger"
Har börjar om flera gånger nu. Vert inte hur jag ska formulera mig. Det är för jobbigt. Klart att det går och leva med. Men varför kan det inte bara vara lätt ibland? Kankse inte jämt, men nån helvetsgång kan det väl vara det? Det är inget som syns utåt. Och just nu verkar det vara det som är felet. Vill få dom att förstå. Vill att du ska förstå. Måste man hålla på så? Känns som om man är tillbaka på mellanstadiet. Och vem fan gillade den tiden?!
Hatar den känslan.
I-landsproblem or whatever men eftersom jag reagerar är det ändå viktigt. Men läs inte om inte. Vad är det jag har missat?
Jag måste ju ha missat nått... Vad är det alla vet som jag inte vet? Skratta bakom rygg. Fast det syns, på hela dig. Låt mig vara bara. Om jag ber dig låta så visst. Går det att få kakan utan att äta den? Låt mig vara annars.... "Metallica-Sad but true" Bra skit just nu. Så jävla mkt skit just nu. Fattar inget va? Nä skit i det då. Stod om löttinge i svenskan idag. STORT framsteg. Once in a lifetime grej. Hoppas går ju, men vem fan orkar?
Borde inte känna såhär. Men jag gör inte det. Ena sekunden sitter jag här o skriver skitrad efter skitrad nästa sekund suddar jag ut det.
Hur får man reda på vad man vill med allt? Visst visst 'ta det inte så seriöst, du är ung för fan' jo tackar jag vet. Men ibland känns det bara så fuckat att hålla på med saker som man inte behöver bry sig så mkt om.
Jag kanske vill det? Men om jag inte vet hur man gör då? Eller om jag inte kan vara seriös? Livskris.