Cilija

Att ha en pojkvän i Holland måste vara bland det värre saker som jag hunnit med i mitt nu nittån-åriga liv. Allt det där som man vill säga och berätta för han. Så som man är van att kunna göra med den man träffat varje dag sen för alltid (det känns nästan så, hi). Allt det som inte ryms i ett telefonsamtal som kostar fem spänn i minuten. Sånna saker som egentligen inte spelar någon roll, som att jag idag åt endast vattenmelon till frukost (han hade tyckt det varit omåttligt busigt gjort av mig, kanske jag hinner få med det i vårat samtal ändå?) eller ja ni vet kasnke vad jag menar. Saker man bara vill berätta för sin bästa vän och älskling. Det är svårt förstår ni. Inte gör det det lättare heller att han inte har fått sitt internet än. Annars hade man ju kunnat skype:a och så. Men som tur är så är han världens finaste och ger mig flygbiljetter i födelsedagspresent och kommer på snabbvisit när han saknar mig för mycket och jag saknar honom för mycket. Man får helt enkelt försöka se det fina stunderna istället för alla de många och ensamma. Jag är en riktig lyckans ost som får ha en sån fin pojkvän. Åh vad jag hade varit avundsjuk på mig om jag inte hade varit mig!