Cilija

Jag har precis sett första avsnittet i OC säsong 3. Punkt. Jag är i himlen. Uppe på ett litet moln som aldrig mer vill se jorden igen. För det som marissa och ryan har i serien.. åh! Det är avundsvärt vackert och alldeles utomordentligt sällsynt. Den bitterljuva stämningen dem emellan och kemin som är så påtaglig att man skulle kunna ta på den med händerna.
dem har ett återhållsamt sätt till varandra som samtidigt som det gör mig irriterad å det grövsta för det strider emot allt mitt tex när marissa står och gråter varför i helvete går inte ryan fram och bara kramar henne lite?? istället står han där och bara tittar lite som en ledsen men oj så känslokall hundvalp med huvudet på sned. Inte säger han något heller! Men å andra sidan.. är det nog det som gör deras relation så otroligt fin. För en kram blir verkligen en kram när den nu äntligen kommer. efterlängtad på något sätt. Jag vill gråta av lycka varje gång. Så fint så fint.

För bland det absolut värsta som finns är folk som bara på ett så otroligt okänsligt sätt haspar ur sig "älskar dig darling!" och sen rusar vidare. Vad i helvete hände tänker jag då! Vad gick fel? 
I en värld där allt går snabbt måste även det fina och vackra med den underbara kärleken även gå snabbt då?

För många ser ett typiskt förhållande ut såhär: de första dejterna. Underbara! Pirret i magen och de långa samtalen och allt analyserande i varför sa han så? Vad menade han med det? Och framför allt gillar han mig?? han man tur(?) så är det just så. sickens lyckans ost! Månaderna rullar på och man firar "de där bra dagarna" som visar hur länge man varit ett lyckligt par som pussas vid varje övergångsställe och håller hand på stan. Efter ett tag kommer dock det jobbiga, oftast i samband med att man bara haspar ur sig de sakerna som "ska" sägas, alltså the fact att man börjar ta varandra för givet... Du ringer inte varje dag längre, små saker glömmer sägas sånt som innan skulle ha varit en major deal är nu mer en fjärt i rymden. Allt går på rutin. Hej snygging puss på munnen mår du bra? där har vi hans hand i min jo tack jag mår också bra. går snabbt vidare mot bussen, vänta nu mådde han bra? skit samma. vad ska vi göra i helgen älskling? (för vi gör ju självklart allt tillsammans) jaha skulle du till västerås med fotbollen okey.. jaha hade du sagt det innan? okey... så! spenderat tid med pojkvännen Avklarat! Nu plugg inför morgondagen. Och helt plötsligt sitter man där och har 7 månader bakom sig och kan knappt minnas den där känslan du hade i början av förhållandet då det känndes som om det var fredag hela veckan och du inte kunde äta för att du var rädd för att ha ihjäl fjärilarna i magen din! Vad fan hände?

Jag är otroligt dålig på förhållanden. Jag vet inte vad det är jag gör men funkar gör det fan inte.. Jag sabbar det alltid. Tar inte vara på det jag har, tittar dit gräset är grönare.
Det är därför jag avundas Ryan och Marissa. Den kärleken dom har (jag vet att det bara är på film..) är nog bland det finast jag sett i hela mitt 18 åriga liv. För hur många gräl och andra helt otroligt orimliga saker som händer så är dem ändå alltid där för varandra. Dem ställer upp på ett sätt som bara de gör för det finns som en tyst överenskomelse dem emellan som jag vet inte har en aning om vad den innebär men det behöver jag inte veta heller, för det räcker att bara se dom så förstår man. Det är fint. det är kärlek på hög nivå, bortom allt annat vi någonsin sett inom täbys trygga murar.